Jag är ett underverk

Trötthet. En del av livet jag önskade få slippa. De som säger att det bara är de första minibebismånaderna som är sömnlösa kan ju bara liksom… scchh, tyst på er. För det är FEL. Ettåringar kan också vakna tio gånger per natt. Jag lovar. Varje natt. Sedan typ alltid. 

Många gånger känns det lönlöst att ens gå och lägga sig för vanmakten man känner när man blir väckt precis när huvudet börjat slumra är fruktansvärd. Om och om igen. Bristen på djupsömn är total. Hur kan man ens överleva?  Hur kan min hjärna fungera? Det borde inte vara möjligt. Speciellt som det inte finns tillgång till normalt kaffe här. Jag känner mig som att jag är ett medicinskt underverk. Som ens kan föra ett samtal.  

Snälla säg att det går över. Snart. Väldigt snart. För om tre veckor börjar jag jobba och då kan det vara bra att kunna ta in ny information, att inte somna under arbetstid och inte vara en spillra av mitt gamla jag. Jag vill gärna minnas mina kollegors namn, det vore trevligt efter 15 månader borta. 

Ni människor som kan välja att sova när ni vill, som inte har en tiokilos bulldeg som snurrar, pruttar, gnäller, och ammar nätterna igenom, ni har ingen rätt att ens uttala ordet ”trött”. Det borde vara olagligt. Straffbart! Ingenting provocerar småbarnsföräldrar mer än folk utan barn som klagar på trötthet pga Netflix-maraton, fest eller andra saker som har med frivillig sömnbrist att göra. 

Maja i skitful hatt, som jag förmodligen köpte av ren hämnd

När vi kommer hem ska projekt Sluta Nattamma påbörjas. Jag gissar att våra grannar inte kommer älska det. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s