Vi måste prata om självmord

Om några dagar är det fyra år sedan min storebror dog. Efter många år av olika grader av missbruk och psykisk ohälsa valde han att ta sitt liv. Han blev 26 år och vi saknar honom varje dag. Vår familj är långt ifrån ensamma att sörja en nära anhörig som inte orkat leva längre, och jag önskar ingen den smärtan.

De senaste åren har jag märkt en skillnad i hur det pratas om självmord, mycket i och med olika organisationers arbete, som exempelvis suicidezero.se . Men vi måste prata ännu mer om det. År 2015 tog 1554 personer sina liv och varenda en av dem är en för mycket. 

Som jag nämnt tidigare i ett inlägg så har även jag lidit av psykisk ohälsa (och gör än i viss mån) i form av ångest och depressioner. Min första depression fick jag efter första barnet, mycket på grund av min brors dödsfall som inträffade bara veckor innan. Att kombinera hjärtskärande sorg med (ofta förväntad) lycka över bebis gjorde att jag föll djupt. 

Jag fick gå och prata med en kurator på BVC, men när jag nämnde att jag trodde jag fått en förlossningsdepression slogs det fort bort. Hon hävdade att mina känslor bottnade i sorg över min bror och trötthet av liten bebis. Samma reaktion fick jag av alla i min närvaro jag nämnde detta för, det pratades sorg, trötthet, ensamhet men ingen ville på riktigt ta i depressionsbiten. Detta gjorde att jag dels slutade gå hos min kurator och jag kände mig ännu mer ensam när ingen tog mig på allvar (jag tänker skriva mer om hur mina depressioner tog sig uttryck, men det får bli ett annat inlägg).

Det jag ville komma till idag är att ett viktigt steg i att bekämpa psykisk ohälsa och självmord är att PRATA OM DET. Skammen kring det måste bort. Vi får inte hamna i situationer, i exempelvis vården, där vi inte tas på allvar. Det måste också vara lättare att prata om det på sina arbetsplatser, och en stor del av hälsoarbetet bör kretsa kring detta och inte bara ergonomi och arbetstider. Vi måste kunna gå till våra chefer och säga ”Jag mår dåligt, jag behöver hjälp” utan att vara oroliga över att bli klassade som dåliga anställda eller att det på något sätt blir obekvämt. 

För är det något jag vet är att alldeles för många lider i tysthet och alldeles för många tar sina liv i ren desperation. Det är omöjligt att se på en person hur den mår, många kämpar ihjäl sig (bokstavligt talat) för att agera normalt när det känns som insidan håller på att gå sönder och allt är svart. Ångestkänslor kan vara så jävliga att döden känns befriande i jämförelse, även om man kanske inte alls vill dö egentligen. Man står bara inte ut.

Jag hade turen efter andra barnet att få en BVC-sköterska som blixtsnabbt agerade och fixade en läkartid samt psykologhjälp åt mig. Jag hade aldrig orkat att ringa och fixa detta själv i det tillståndet, men min sambo fick mig att inse att det inte fungerade som det var, jag behövde hjälp. Han tog över hemma och jag blev sjukskriven. 

Så, kommer någon till er och nämner att de inte mår bra, lyssna då och ta det på allvar. Fråga om du kan hjälpa eller bara vara en axel att gråta mot. Det kan vara livsviktigt. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s