Att bli förlåten


Det här en bild från min 20-årsfest. Det kan ju se roligt ut med grönt hår och sådär, men jag var så full att jag inte kunde stå på benen. Mina vänner fick hålla i mig för att jag inte skulle ramla omkull, och jag gjorde mig även osams med folk som stod mig nära. 

Den kvällen kan i mycket representera stora delar av min tonår, och även första åren efter jag fyllde tjugo. Jag drack. Nästan varje helg. Både fredag och lördag. 

Oftast var jag den som blev fullast och stannade längst. Hamnade i många olyckliga sitationer som kunde undvikits om jag varit nykter. Min känsla av självvärde sjönk lägre och lägre och det i sin tur gjorde att jag inte respekterade mig själv det minsta. 

Jag led i många år av social fobi, där jag hade svårt att gå hemifrån pga skam av något jag gjort på fyllan. Ångesten blev värre för varje år och jag fick ofta panikattacker. 

Jag har i många år försökt att förlåta mig själv för hur jag levde då. Jag har kämpat för att av egen kraft övervinna den ångest som satt så hårt. Men för varje gång jag misslyckats har den blivit värre. Jag har känt att jag varit värdelös som misslyckats. Jag har velat dö, eller i varje fall inte leva, allt för att slippa min ångest.

Alkoholen. Den vill jag aldrig mer konsumera. Så känner jag nu, och har känt länge. När jag tittar på mig själv på den bilden så inser jag hur mycket ont den gjort i mitt liv. Och gör i många andras, just nu. Det är en oerhört förgörande drog, som i detta samhället är helt normaliserad och okejad. 

En anledning till att jag nu tror på Gud är att han räddade mitt liv. Det var inte fören jag på riktigt gav upp min stolthet i att klara mig i denna världen ensam, som som vändningen kom. När jag började läsa Bibeln och förstod att allt jag gjort kan bli förlåtet. Att jag har ett värde och inte är dömd till ett liv i ångest. Att allt jag behövde göra var att förtrösta på Gud och be om hjälp. Allt jag behövde göra var att ge upp och ta den hand som hela tiden fanns utsträckt, att tacksamt ta emot den gåva som tron är. 

Stoltheten att jag skulle klara det själv, att jag var min egen Gud, höll på att ta livet av mig. Jag kunde lika gärna stoppat i mig alla tabletter läkaren skrev ut till mig i våras, och inte funnits idag. Men asken är oöppnad, orörd, för det fanns alltid en röst i mig som sa till mig att låta bli dem. 

Jesus sa: ”Salig är den som tror utan att ha sett” (Johannes 20:29). Jag behöver inga stora mirakel, eller vetenskapliga bevis, för att vara övertygad om Guds existens. Vad han gjort i mitt och många andras liv, det kan jag inte blunda för. Många är vi som blivit frälsta när vi varit på botten. 

Annonser

3 reaktioner till “Att bli förlåten

  1. Hej Natalie!

    Jag läser nu ditt inlägg här för andra gången och blir återigen riktigt berörd. Jag är så tacksam för din ärlighet och ditt mod. När ditt inlägg kom ut skrev jag ihop en kommentar vill jag minnas och hade för avsikt att skicka den, men kan nog ha glömt att skicka. Idag lyssnade jag på ditt samtal med Micael och Sarah som lades upp på hela pingsten och hittade tillbaka hit. Jesus är så fantastisk och jag är så glad över att du hittat hem till honom. Det är verkligen en otrolig inspiration att höra din story, den är så viktig. Gud är så god och jag längtar mer efter honom nu, än innan jag läste här igen och lyssnade. Håll fast vid den klippan du hittat, och för allt i världen fortsätt dela din story. Den kommer att rädda liv! Var frimodig, Gud är med dig!

    Guds frid!

    Gilla

    1. Men tack! Jag blir så rörd av att ni läser vad jag skriver. Jag pratade med vår pastor idag om lite av detta, och jag sa att jag på något sätt kan känna mig tacksam för att ha blivit frälst i vuxen ålder. Att jag fått gå igenom en del saker, för jag tror att det kan vara meningen att jag ska berätta om den förändring Jesus gjort i mitt liv. Jag har en sån skarp kontrast före/efter. Jag ber att någon som är i samma sits jag varit läser och förstår att det finns ett annat sätt att leva. Ett sätt där livet är fyllt av ljus och kärlek och framtidstro.
      Gud välsigne dig, och tack för sin kommentar. Det värmer!

      Gilla

  2. Hej Natalie,
    Som jag skrev tidigare så har jag varit från Gud i så många år (nästan 40 år). Är uppväxt i ett kristet hem och fått all kärlek och respekt från mina underbara föräldrar. Min tro har alltid funnits där och min kärlek till människor som jag vill hjälpa, men jag har inte förrän nu vaknat upp och insett vad som är viktigast i mitt liv. Ser i dag hur vilsna och sökande många av mina vänner är. När jag var runt 16 år kom en kvinna fram till mig efter ett möte och sa – Gud har en uppgift för dig” och sen gick hon. Har funderat på det många gånger, men jag har inte kommit in djupare i handlandet. Nu ber jag varje dag att Gud ska vägleda mig och ge mig styrka och tro på mig själv. Allt du har upplevt i din ångest har jag själv ingen erfarenhet av, men jag har vänner som mår dåligt och kan förstå mer nu när du berättat hur du upplevt din situation. Tack för att Gud har väglett mig till din blogg.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s