Behovet att vara privat

För en månad sen tog jag bort mina sociala medier. Anledningarna var många, och ju längre tiden gått ju fler insikter har jag fått om hur jag agerat på dessa.

Första spontana anledningen var att jag ville lägga min tid och ork på barnen och Rasmus. Njuta av våren, titta upp istället för att titta ner. Andas. Rent krasst så spenderade jag galet mycket tid på telefonen, jag snittade ca 3 timmar om dagen. Mestadels scrollande på instagram och facebook. Helt bortkastad tid. Jag konsumerade inte telefonen, den konsumerade mig. Den tog mitt fokus, min tid, min ork och gjorde mig till en sämre människa.

Efter tre veckor gick jag in på instagram på prov. Två minuter senare loggade jag ut i panik och raderade appen igen. Så mycket intryck! Tusentals bilder som slogs om min uppmärksamhet. NEJ! Hjärnan skrek stopp, och det kändes så skönt att upplevelsen inte var tvärtom.

För några dagar sedan gjorde jag även de videor jag lagt ut på youtube privata. Det är alltså bara jag som kan se dem. Den sista tiden har jag känt starka obehagskänslor vid tanken av att vem som helst kan se in i vårt, och inte minst, våra barns liv. När jag först började filma, gjorde jag som alltid: agerade på första impuls. Utan att tänka efter varför jag ville göra det. Jag bara gjorde. Sen har obehaget smugit sig på.

Jag har börjat fundera mycket på varför jag gör vissa saker. För vem gör jag dem? Vi är så insugna i hela sociala medier-livet att vi kanske inte lägger så mycket tanke bakom vad vi lägger ut. Mina barn är alldeles för små för att förstå att de filmer eller foton jag lägger ut, blir offentliga. De förstår inte att vem som helst kan se. De är sina egna personer och jag känner så starkt att jag behöver respektera deras integritet.

För om man ska vara ärlig så är det faktiskt av ren egoism jag delar med mig av foton på mig själv, barnen, trädgården och så vidare. Det är beroendet bakom surfandet som driver på att vara aktiv och dela med mig. Det är belöningscentrat i min hjärna som vill ha kommentarer och gilla-tryck.

En sak till jag upplever är att mina samtal med andra människor blir bättre. Att inte veta innan vi ses vad personen gjort senaste veckan, att vi kan samtala och dela med oss i verkligheten. Barnens mormor får inte reda på om Valle lärt sig läsa via instagram utan genom att hon sitter vid vårt köksbord och hör honom läsa. Det är som att vi glömt av hur man faktiskt umgås. Hur mycket det betyder att prata med varandra, att läsa av ansiktsuttryck, se varandra i ögonen, höra varandras tonläge. Skratta eller gråta tillsammans!

Det var dagens reflektion!

 

Annonser

4 reaktioner till “Behovet att vara privat

  1. Så uppmuntrande att läsa om din upplevelse! Jag har verkligen problem med instagram, känner igen en hel del av vad du skriver här & i de andra inläggen. Jag är beroende, appen gör mig stressad men det är svårt att sluta. Dina inlägg blev dock bekräftelse på det jag känt att Gud pekat på men jag inte velat ta till mig, nu har jag loggat ut (igen) och hoppas att jag kan hålla mig ifrån att komma tillbaka…

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s