Ibland går jag sönder

Är det meningen att det ska vara såhär? Motigt. Trasigt. Stundtals förtvivlat. Livets upp och ner tar andan ur mig emellanåt. Lämnar mig med en känsla att inte orka. Med tre små barn som fötts ganska tätt är tröttheten som en ständig skugga. Att aldrig få sova en hel natt. Bli väckt tidigare än vanligt när jag naivt trott att en sovmorgon kunde blivit verklighet. Tid som inte finns för att rå om mitt egna. Gnälliga barn, gnällig man och ett gnälligt jag.

Sen finns de där andra stunderna. När barnen är sams, dansar och skrattar. Sitter koncentrerade vid bordet och jobbar i sina pysselböcker. Bygger tågbana på golvet framför tv:n. Ett litet barn som lägger sina händer om mina kinder och lämnar en blöt puss på min mun. Säger att de älskar mig. Vi bakar bullar och äter fjorton stycken bara för att det var gott. Två vuxna som ser varandra, och bryr sig om.

Kontrasterna blir skarpa. En dag lagas lammfärsbiffar med rosmarin, limetzatziki och ugnsrostade rotfrukter. Sen blir det snabbmakaroner och färdiga köttbullar både till lunch och middag. Två dagar i rad.

Det är ändå så att de ljusa stunderna ger tillräckligt mycket energi för att uthärda de mörka, trista. Men däremellan går jag sönder. Och det får jag. Inser jag. Det kanske är så för alla. Bara att det inte syns. Men jag har svårt att inte visa. Bär känslorna utanpå. Då är det fint att ha vänner som kramar om, erbjuder sin hjälp, ber för oss. Som försöker laga små bitar av det trasiga.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s